Jag lever på impuls nu.
Kategori: Agnes skriver av sig
Jag ligger och skriver från min egen säng idag, med en hals lika skör som en glasblomma, och ett huvud som jag tvingar mig själv att bära högt men som gång på gång faller ner på kudden av min egen trötthet. Det har snart gått en vecka sen jag blev sjuk, och jag mår bara sämre och sämre för varje dag. Bredvid min säng står en hög av disk, högar av kläder, högar av ångest och illamående.
Vaknade för ett tag sen, fastän klockan är sex på eftermiddagen. Eller kvällen, jag vet inte. Vem bestämmer sånt nu för tiden? Kannan med vatten är tömd för längesen, och nu är det bara jag och Kent kvar i vår lilla ensamhet.
Jag saknar min Oscar, en av de få människor jag vet skulle kunna muntra upp mig nu. Jag försöker hålla allt inom mig, men Joakims röst är så vacker och sårbar... Jag vill bryta ihop igen och gråta som ett litet barn tills någon kommer och håller om mig, pussar min panna och viskar med mig gungandes i sin famn att allt kommer bli bra, du kommer snart kunna röra dig igen...
Jag vet att jag klagar mycket, jag kan inte hjälpa det. Jag är arg på mig själv för att jag har problem bara med att gå rakt bort till badrummet, och däremellan är det drygt 5 meter. 5 långa, tomma, kalla meter.
Jag får väl stanna här ett tag till. Ett långt tag till...
